Lars-Olof Delsing & Katarina Lundin Åkesson: Håller språket ihop i Norden? En forskningsrapport om ungdomars förståelse av danska, svenska och norska.

Köpenhamn: TemaNord, 2005, 148 sidor.

Recension av Jeanna Wennerberg, Institutionen för nordiska språk, Stockholms universitet
jeanna.wennerberg@nordiska.su.se

Inom ramen för projektet Internordisk språkförståelse i en tid med ökad internationalisering, INS-projektet, har Delsing och Lundin Åkesson undersökt nordiska gymnasieungdomars förståelse av danska, norska och svenska i både tal och skrift. Det huvudsakliga syftet med undersökningen är att mäta och värdera hur väl svenskar, norrmän, danskar, finländare, islänningar, färingar och grönländare förstår de skandinaviska språken. Delsing och Lundin Åkesson tar ett samlat grepp i sin omfattande studie och lyckas på så vis inkludera flera olika perspektiv på språkförståelsen: ett tidsperspektiv, ett andraspråksperspektiv och ett kontaktperspektiv. Ett underordnat syfte är att jämföra förståelsen av de skandinaviska språken med förståelsen av engelska, som i takt med den ökade globaliseringen fått ett allt större instrumentellt värde.

Sammanlagt har cirka 1 850 gymnasieungdomar i Norden ingått i undersökningen. Testpersonerna är utvalda så att flera olika gymnasielinjer och två orter i varje land, förutom på Grönland och Färöarna, är representerade i undersökningen. På grund av språksituationen i Finland ingår testpersoner från fyra olika städer. I undersökningen har man strävat efter att få en relativt hög andel testpersoner som har svenska, norska eller danska som andraspråk. Till dessa räknas alla med ett icke-inhemskt språk som hemspråk och Delsing och Lundin Åkesson refererar i undersökningen till dem som invandrare.

Gymnasieungdomarna har fått göra tre olika deltester på två skandinaviska språk. Deltesterna visar förståelse av skriftspråk, talspråk med visuellt stöd och talspråk utan visuellt stöd. För två av deltesterna, talspråk utan visuellt stöd och skriftspråk, har man använt sig av översättningar av samma texter för att i möjligaste mån konstanthålla svårighetsgraden på testen mellan de olika språken och göra dessa så lika som möjligt. Som en konsekvens av detta, och av att varje informant har testats på två språk, har man tvingats konstruera två parallella testserier för varje språk. Varje informant har fått göra den ena testserien på det första testspråket och den andra testserien på det andra testspråket. Fördelen med två olika testserier är naturligtvis att man undviker det faktum att prestationen oftast blir bättre andra gången man gör ett och samma test. Nackdelen är att det, förutom det extra arbete det innebär, inte per automatik leder till att svårighetsgraden konstanthålls. Hur svårt testet är beror inte bara på vilken text som utgör underlaget utan också, vilket författarna utförligt diskuterar, till exempel på huruvida svårighetsgraden på svarsalternativen till den aktuella texten skiljer sig mellan de olika språken.

Testet av talspråk med visuellt stöd utgörs av en videosekvens av TV-programmet Vem vill bli miljonär. Detta program sänds på nationalspråket i respektive land, men skiljer sig till innehåll mellan de olika testspråken. Författarna lyfter fram även detta som ett problem med det testsystem de har använt sig av. Det faktum att videotesten inte är identiska har nämligen lett till att svårighetsgraden inte är densamma på de olika språken. I syfte att få en uppfattning om just hur svåra testen är på respektive språk har man därför låtit infödda genomgå dem och på så vis fått ett jämförelseresultat. Testen i undersökningen har bestått av såväl öppna innehållsfrågor som ordförståelsefrågor med svarsalternativ. Det är tydligt att det ligger en hel del planering bakom testkonstruktionen och Delsing och Lundin Åkesson redogör mycket noga för vilka för- och nackdelarna är med det upplägg de valt. De övergripande resultaten visar att grannspråksförståelsen varierar kraftigt. Sämst resultat fick finskspråkiga finnar på danska och bäst resultat fick färingar på danska. Detta kanske inte är så oväntat med tanke på att finskan inte är besläktad med de skandinaviska språken och att färingarna till stor del får sin skolundervisning på danska. I Skandinavien är norrmännen bäst både på svenska och danska. Även detta resultat är väntat och författarna diskuterar det i termer av språklig likhet: norskan delar med danskan stora delar av ordförrådet och med svenskan stora delar av ljudsystemet. Att resultaten visar att danskarna är något bättre på norska än på svenska och att svenskarna är något bättre på norska än på danska är därmed också väntat. Sammantaget är danskarna och svenskarna ungefär lika bra på sina grannspråk men väsentligt sämre än norrmännen.

Författarnas ambition att undersöka hur duktiga invandrare är på att förstå andra skandinaviska språk begränsas något av det faktum att dessa inte alltid utgör en representativ andel av befolkningen i respektive land. I stora drag tycks dock resultaten ge ytterligare stöd för att språklig likhet har betydelse; även invandrarna i Norge har en betydligt bättre grannspråksförståelse än invandrarna i Sverige och Danmark. Resultaten visar också att de infödda i respektive land har bättre grannspråksförståelse än invandrarna i samma land. Skillnaden är störst i Norge, men en intressant iakttagelse som gör är att de norska invandrarna är bättre än infödda svenskar på danska och bättre än infödda danskar på svenska. I en så stor undersökning som denna, med många olika faktorer att ta hänsyn till vad gäller informanternas bakgrund, är det naturligtvis svårt att få tillräckligt många invandrarinformanter med samma hemspråk för att kunna säkerställa representativiteten i resultaten. En skönjbar tendens är emellertid att nordvästeuropéer klarar sig bäst i grannspråksförståelsetesten i alla tre länderna. Återigen tycks det alltså som om språkliga förhållanden kan ge förklaringen, men författarna nämner även den samhälleliga integreringens betydelse.

Delsing och Lundin Åkesson har velat ställa gymnasieungdomarnas förståelse av grannspråken mot deras förståelse av engelska och lät därför en mindre del av dem göra samma test på engelska ett halvår senare. Alla länder (eller områden) har ett markant bättre resultat på engelska än på de skandinaviska grannspråken även om finnar och - lite oväntat - danskar ligger klart under de övriga. Mot bakgrund av detta resultat hade det varit intressant om författarna i attitydundersökningen, som utgör underlaget till det kontaktperspektiv de också anlägger, hade inkluderat frågan om man i kontakt med andra nordbor brukar använda sig av skandinaviska språk - något som författarna utgår från - eller om man föredrar engelska. Detta vore intressant inte minst som orter med olika kontaktmönster ingår i undersökningen och man därmed eventuellt kunde se geografiska skillnader i bruket av språk.

I undersökningen har man också bland annat kartlagt vilka kontaktmönster som föreligger. Grannlandskontakterna visade sig inte vara så omfattande och tidningsläsandet på grannspråken är obetydligt. Den ort i respektive land som har mest grannspråkskontakt har också bäst resultat på testen av grannspråksförståelse, med undantag för Köpenhamn. Det föreligger också ett samband mellan goda testresultat och erhållen grannspråksundervisning. Köpenhamnarna utgör åter undantaget och visar på en negativ korrelation; ju mer undervisning man uppger att man fått desto sämre resultat har man på testen. Författarna resonerar kring köpenhamnarnas märkliga resultat i det avslutande analyskapitlet och drar slutsatsen att det delvis kan vara ett storstadsfenomen, att köpenhamnarna snarare vänder blicken utåt än in mot det angränsande Norden. Men det förklarar inte deras jämförelsvis svala intresse för att vilja bo och studera i England eller USA, även om de är mindre främmande inför att bo och studera i dessa länder än i andra nordiska länder. Bortsett från danskarna ställer sig nordbor positiva till att bo och studera i grannländerna och än mer positiva till att bo och studera i England eller USA.

Delsing och Lundin Åkesson gör en poäng av att i så stor utsträckning som möjligt jämföra sina resultat, inte bara vad gäller språkförståelse utan även attityder till grannländernas språk och folk, med resultaten från Mauruds trettio år gamla undersökning (Nabospråksforståelse i Skandinavia, 1976). Jämförelsen blir möjlig bland annat eftersom författarna för attitydundersökningens del har använt sig av frågor som har direkta motsvarigheter i Mauruds undersökning, även om det också innebär att de får anpassa redovisningen av sina statistiska resultat något. I sin strävan att göra en så korrekt jämförelse som möjligt, även vad gäller informanternas språkförståelse, går författarna längre än så: de vinnlägger sig om att eliminera de skillnader vad gäller informanter och testmetoder som föreligger och får på så vis än mer jämförbara resultat.

Under de trettio år som gått har norrmännen bara blivit bättre På grannspråksförståelse relativt danskar och svenskar. Samtidigt har svenskarnas grannspråksförståelse relativt danskarna blivit något bättre. Att utvecklingen har gått i denna riktning gör naturligtvis läsaren nyfiken på om språkförståelsen har blivit bättre eller sämre i absoluta termer. Tyvärr är det inte möjligt att göra den jämförelsen, eftersom Delsing och Lundin Åkesson valt andra texter som underlag till språktesten än de texter Maurud tidigare använde sig av.

Delsings och Lundin Åkessons ambition med denna undersökning har varit att undersöka om språket håller ihop Norden. Tack vare det väl genomtänkta undersökningsupplägget och det gedigna genomförandet övertygar de läsaren om att så verkligen är fallet.