Birgitta Englund Dimitrova & Hans Landqvist (utg.): Svenska som källspråk och målspråk. Aspekter på översättningsvetenskap. Artiklar från en forskarkurs vid Göteborgs universitet höstterminen 2005.

Göteborg: Översättningsstudier vid Göteborgs universitet. 9. 175 sidor.

Recension av Jonatan Pettersson, Institutionen för nordiska språk, Stockholms universitet
jonatan.pettersson@nordiska.su.se

I ett föredrag som i sin tryckta form är välkänt – för att inte säga obligatorisk läsning – bland översättningsvetare diskuterade Andrew Chesterman (2000) översättningsforskningens utveckling och framtid. Chesterman ser de gångna decenniernas framväxande översättningsvetenskap som förparadigmatisk i Kuhns bemärkelse, med konkurrerande skolor och orienteringar. Hypotesen i artikeln är att vi i framtiden kommer att få se utvecklingen av ett mer allmänt omfattat paradigm inom översättningsvetenskapen. Detta skulle innebära, spår han, dels en förskjutning av intresset mot förklarande snarare än deskriptiva teorier, dels att man inom forskningen i högre grad kommer att arbeta utifrån uppställda hypoteser och prövning av dessa på ett tydligare sätt än tidigare.

En av drivkrafterna i en sådan förändring, menar Chesterman, är formerandet av en forskarkår som har skolats i en gemensam översättningsvetenskap. De nya översättningsforskarna får perspektiv på översättningsvetenskapen som ett eget fält med en egen historia redan från början av sin karriär. Tidigare har utbildningen i ämnet varit mer splittrad.

Ett av de senaste uttrycken för en sådan utveckling av översättningsvetenskapens status som forskardisciplin i Sverige är en tryckt publikation från en forskarkurs i översättningsvetenskap på Göteborgs universitet. Publikationen, som bär namnet Svenska som källspråk och målspråk, är den nionde i serien Översättningsstudier vid Göteborgs universitet. Serien har hittills gett ut examensarbeten från översättarutbildningen, men detta är den första som är resultatet av en interdisciplinär forskarkurs med deltagare från romanska språk, nordiska språk och engelska. Samtliga förutom en doktorand från Umeå är knutna till Göteborgs universitet. Kursen gavs hösten 2005 i samarbete mellan Humanistiska fakulteten vid Göteborgs universitet och Tolk- och översättarinstitutet vid Stockholms universitet. Ansvariga för kursen var docent Hans Landqvist och professor Birgitta Englund Dimitrova, som också är redaktörer för skriften.

I publikationen följer författarna i bokstavsordning, men i ett inledande kapitel grupperas de tematiskt av redaktörerna. Tre är inriktade på teoretiska frågor, tre intresserar sig för översättningsstrategier vid kultur- och språkspecifika fenomen och ytterligare fem utnyttjar den engelsk-svenska parallellkorpusen English-Swedish Parallel Corpus (ESPC). Bidragen är dock inte enhetliga inom respektive grupp utan uppvisar olika intresseinriktningar.

Karin Axelsson prövar hypotesen att översättning från norska respektive svenska till engelska resulterar i olika hög frekvens av tag questions i måltexten. Andreas Bolander diskuterar kontextualiseringen av översättningsvetenskapens intresseområden. Maria Eastmond undersöker hur funktionell översättningsteori kan vara en hjälp vid källvärdering när översättningar används som källmaterial för andra frågeställningar, som exempelvis retorisk analys. Anna Elgemark undersöker och försöker förklara översättning av textbindande element med systemisk-funktionell teori som bas. Maria Elvsten diskuterar kulturspecifika företeelsers översättbarhet och presenterar ramarna för en kommande studie på spanska tilltalsord. Anna-Lena Fredriksson undersöker och försöker förklara hur passivform översätts till och från engelska och svenska. Elisabeth Gustawsson prövar modeller för att analysera översättning av idiom och föreslår en ny. Maja Lindfors Viklund studerar hur talspråksdrag i engelskspråkig skönlitteratur motsvaras i svenska översättningar. Jenny Mattsson undersöker översättning av svordomar i undertexter och vill förklara mönstren med hjälp av en normmodell. Liss Kerstin Sylvén undersöker hur kulturspecifika företeelser i Astrid Lindgrens Emil-böcker återges i engelsk översättning, och David Westerholm diskuterar problem och möjligheter i relationen mellan översättningsmaterial och kontrastiv grammatik.

Uppsatserna verkar i de flesta fall ha skrivits under den tidigare fasen i avhandlingsskrivandet och utgör därmed lägesrapporter i pågående arbeten eller ett slags avstamp för kommande undersökningar. Detta kan förklara att den översättningsvetenskapliga diskussionen på sina håll är lite grund och överutnyttjar kursens gemensamma handbok som källa istället för originaltexter. Men det intressanta i uppsatserna är snarare de frågor som ställs och den forskning som bidragen pekar fram mot. Konkreta och systematiska pilotundersökningar, som exempelvis Fredrikssons undersökning av översättning av passiver eller Elgemarks undersökning av översättning av tematisk struktur (för att bara nämna två), väcker också ett intresse för att diskutera resultatens räckvidd och förklaringar till dem.

Sammantaget ger bidragen också en bild av utvecklingen av en del av det framtida svenska forskningsfältet inom ämnet. Indelningen av uppsatserna i en teoretiskt inriktad grupp, en grupp som ägnar sig åt kultur- eller språkspecifika drag och en grupp där alla använder sig av ESPC, svarar i viss mån också mot olika vetenskapliga inriktningar eller intressen. Bland de tre teoretiskt inriktade uppsatserna – av Bolander, Eastmond och Westerholm – diskuteras på olika sätt översättningar som källmaterial i undersökningar som har andra syften än att förstå översättningsrelaterade frågor. Detta understryker att översättningsvetenskapen har viktiga insikter att bidra med inom andra discipliner både för att förstå översättningsmaterial på ett mer adekvat sätt, men också för att generera nya frågor.

De tre bidrag som är särskilt ägnade åt frågor om översättning av kulturspecifika företeelser behandlar alla skönlitterär översättning men är samtidigt inriktade på olika frågor. Elvsten arbetar med ett grammatiskt avgränsat fenomen (tilltalsord), Lindfors Viklund med diskursiva nivåer och Sylvén innehållsliga begrepp. Det är en forskning som inte minst andra översättare, kanske främst blivande översättare, har glädje av att läsa (och även att utföra, som ett av bidragen påpekar).

Alla fem som använt sig av korpusen ESPC – Axelsson, Elgemark, Fredriksson, Gustawsson och Mattsson – har en mer tydlig lingvistisk inriktning, med avgränsade språkvetenskapliga kategorier som undersökningsobjekt och förankring i språkvetenskaplig forskning och teori.

I ljuset av Chestermans förutsägelse – eller om man ska se det som en önskan – är det den ”språkvetenskapliga” gruppen som tydligast har tagit sig an uppgiften att som primärt mål inte bara beskriva utan att förklara. Axelssons artikel är kanske det mest framträdande exemplet på en hypotesdriven undersökning, men det finns fler. Andra följer annars en väl etablerad metod i deskriptiv översättningsvetenskaplig forskning att först försöka ge en beskrivning av översättningen, därefter se vilka mönster som utkristalliserar sig och slutligen försöka förklara de mönster man funnit. Det är en ”upptäckarmetodologi” som har varit viktig i översättningsforskningen, men om vi får tro Chesterman (2000) kommer vi att få se en förskjutning mot mer hypotesdrivna undersökningar i framtida publikationer från förhoppningsvis många framtida forskarkurser i översättningsvetenskap.


Chesterman, Andrew. 2000. What constitutes ”progress” in translation studies. I: Översättning och tolkning. Utg. Englund Dimitrova, B. (Rapport från ASLA:s höstsymposium 1998.) Stockholm. S. 33–50.


Åter till ASLA-Information