Vuxnas läsande: socialt och kognitivt
Rapport från konferensen Texten, läsaren, samhället

Anna-Malin Karlsson, Institutionen för nordiska språk, Stockholms universitet
anna-malin.karlsson@nordiska.su.se

Den 16–17 oktober 2006 anordnades konferensen Texten, läsaren och samhället i Stockholm av Lärarhögskolan i Stockholm, Språkrådet, Stockholms universitet, Handelshögskolan och Centrum för lättläst. Syftet var att samla forskning från olika discipliner för att från olika håll belysa området vuxnas läsande. Temana för konferensens två dagar, Texten och samhället respektive Texten och läsaren säger kanske en del om hur man från början förväntade sig att de olika bidragsgivarna kunde delas upp: å ena sidan de som fokuserar texter och läsande som sociala fenomen, å andra sidan de som intresserar sig för den individuella läsaren och hans eller hennes läsprocess.

Till viss del visade sig denna uppdelning nog ha relevans. Första dagen inleddes av professor David Barton från Lancaster som presenterade det perspektiv på skriftbruk man har inom New Literacy Studies. Centrala begrepp är här ”literacy event” (skrifthändelse), literacy practice (skriftpraktik) och ”literacies” i plural. Synen på läsande (och skriftbruk i stort) som en social praktik leder enligt Barton vidare till insikten att vi lever i en textuellt medierad värld och att nästan allt vi gör inbegriper texter av olika slag. I detta perspektiv blir det inte givet att man bäst och mest effektivt förvärvar läs- och skrivkompetens i tradtitionellt formella undervisningssammanhang. För att förstå hur vi ska undervisa om läsande och skrivande måste vi enligt honom förstå hur texter och skriftbruk kommer in i människors dagliga liv.

Den första dagens andra plenarföreläsare, professor Kjell Lars Berge från Oslo, tog upp den sociala tråden men anlade ett tydigare politiskt och strategiskt perspektiv på skriftkompetens och utbildning. Med utgångspunkt i sina erfarenheter av den norska skrivundervisningsreformen, där olika slag av skriftkompetenser lyfts fram som grundläggande färdigheter i skolans samtliga ämnen, betonade han vikten av att vi som forskare pekar ut de centrala text- eller skriftkompetenserna och konsekvent arbetar för att man fokuserar dessa i utbildningen. Med centrala text- eller skrivkompetenser menar Berge sådana som leder till framgång i utbildningssystemet liksom (och kanske viktigare) till aktivt medborgarskap, inflytande i samhället och makt över den egna situationen.

Under den första dagen presenterade ytterligare sex deltagare sin forskning. Anna-Lena Göransson talade om texter i brandmannautbildningen, Egil Gabrielsson berättade om de stora internationella läs- och skrivundersökningarna IALS, ALL, PISA och PIRLS, Richard Wahlund talade om reklamens olika läsarter, Annica Nordengren berättade om symboler för viners smak, Ingela Wadbring talade om tidningsläsning i Sverige med särskilt fokus på gratistidningar och Anna-Malin Karlsson rapporterade från projektet Skriftbruk i arbetslivet. Mångfalden av infallsvinklar och fokuseringen på specifika fenomen och problem luckrade här i viss mån upp uppdelningen mellan socialt och individuellt.

Den andra dagen inleddes av chefslogoped Ulla Föhrer som gav konferensdeltagarna inblick i hur ett antal individer med läs- och skrivsvårigheter klarade av yrken som exempelvis författare och politisk sekreterare. Genom att använda tekniska hjälpmedel och andra kompensatoriska strategier, med uppfinningsrikedom men förstås också med stora ansträngningar, fungerade dessa personer i sammanhang som helt och hållet genomsyras av just läsande- och skrivande. Föhrers informanter vittnade också om den långa kampen genom skolsystemet, och om hur läs- och skrivsvårigheter påverkar självkänslan.

Den andra dagens andra plenarföreläsare var professor Staffan Samuelsson från Linköping. Han gav en inblick i hur man med hjälp av bland annat tvillingstudier försöker ringa in problemet läs- och skrivsvårigheter ur ett genetiskt och neurologiskt perspektiv. Frågor man på detta sätt hoppas besvara rör orsakerna till dyslexi, men även vilka kognitiva förmågor och förutsättningar som är inblandade vid läs- och skrivutveckling. Forskning av denna typ fokuserar alltså framförallt utveckling före skolåldern, men resultaten kan förhoppningsvis användas av skolan för att på bästa sätt möta elever med läs- och skrivproblem, just genom att teckna den bredare, kognitiva och neurologiska bilden. Samuelsson nämnde att barns läs- och skrivförmåga, så som den definieras och testas i denna typ av projekt, vid sex års ålder till 70 % är genetiskt betingad. (Läsförmåga förstås då som produkten av ordavkodning och ordigenkänning å ena sidan och språkförståelse å den andra.)

Den andra dagens forskarpresentationer representerade även de olika perspektiv, även om erfarenheter från arbete med läs- och skrivproblem dominerade. Tina Magnusson berättade om sitt arbete med att få fram bra tekniska hjälpmedel, Heidi Selenius talade om läs- och skrivsvårigheter hos rättspsykiatriska patienter och Birgitta Herkner om dyslexi och kriminalitet. Båda de senare vittnade om att det inte finns några enkla samband mellan läs- och skrivproblem och kriminell levnadsbana, men att de intagna med dyslexi ofta blir dubbelt marginaliserade. Monica Reichenberg redogjorde för en studie av hur döva resp. hörande läste lättlästa texter ur olika genrer och slutligen berättade Åsa Wengelin och Kenneth Holmqvist om fenomenet snabbläsning och vad det egentligen handlar om.

De två dagarna samlade onekligen olika perspektiv och infallsvinklar, och till viss del håller förmodligen den inledningsvis föreslagna uppdelningen i socialt respektive kognitivt eller individuellt perspektiv. Mer avgörande för hur man definierar sig som läsforskare är dock förmodligen syftet med den egna forskningen: Är det att inom ramen för en viss institutionell praxis (skola eller kriminalvård) hjälpa enskilda individer eller är det att påverka utbildningspolitik och attityder i samhället? Arbetar man med konkreta verktyg som man testar och utvärderar eller kartlägger man mer förutsättningslöst läsandets och skrivandets funktioner i olika verksamheter? En annan fråga som möjligen delar deltagarna i olika läger är om man ser läsande som ett isolerbart fenomen eller som något som a) framförallt har att göra med andra kognitiva förmågor eller b) något som först och främst hänger ihop med praktisk användning av texter i olika genrer och dessutom ofta med skrivande. Gemensamt är dock intresset för frågor kring vad läs- och skrivförmåga egentligen är och hur vi genom forskning och utbildning kan hjälpa så många människor som möjligt till att läsa och skriva ”bättre” – oavsett om detta betyder att man läser och skriver snabbare, mer korrekt, självständigare, med större flexibilitet eller snarare att man kan delta i alla de skilda skriftpraktiker som man önskar eller behöver delta i. Flera av oss har även det underliggande intresset att i högre grad förstå vad skriften betyder för människan som kulturell och social varelse.

Arrangörerna räknar med att konferensen kommer leda till bildande av nätverk av olika slag. Om det blir ett gemensamt kring läsning, eller snarare något kring läsande och skrivande återstår att se. Håll utkik i ASLA-Information framöver!


Åter till ASLA-Information